Om

Varför började jag föreläsa?

Copyright © All Rights Reserved 2015

"Att tala är silver, att tiga är silvertejp"

Ida Wi

Jag är en person som behöver uttrycka mig och det kan visa sig i allt från målningar, egna låtar eller i tal. Nu har jag samlat på mig en del erfarenheter som jag har kunnat analysera och förstå på ett helt annat sätt än hur det var under sjukdomsperioden. Jag vill att människor ska få mer kunskap om psykisk ohälsa och få mer förståelse för vad det egentligen innebär. Det sägs att normen i samhället är att man inte ska prata om psykiska problem men jag har aldrig känt att jag vill tysta ner min historia; tvärtom. Jag vill uppmana folk att lyssna och lära.

Psyket

Den 16 mars 2014 las jag in på psyket på Nacka Sjukhus för depression, ångest, panik och självmordstankar. Att bli inlagd var det bästa som kunde hända mig då. I flera månader hade jag gått ner mig i en egentlig depression, utan att förstå varför. Från att vara, det som normen kallar för; stark till att bli utmattad, ledsen, oförmögen att gå upp ur sängen, helt enkelt - sjuk, var svårt att acceptera. Min pappa tog hand om mig hela tiden, jag satt i bilen när han var på möten, jag satt på hans kontor när han jobbade och när jag orkade gå på föreläsningar på universitetet så satt han i bilen utanför och väntade ifall någonting skulle hända. Han hjälpte mig upp ur sängen på morgonen, han hjälpte mig äta, han hjälpte mig att bryta ångesattackerna. Utan honom vore jag död. Jag la mitt liv i min fars händer och jag gick med på att bli inlagd. Min pappa hade varken kunskapen eller tiden att ta hand om mig, jag behövde professionell hjälp. Den läkare jag hade då på ett privat företag föreslog en inläggning och samma dag visades jag in på avdelning 31 i Nacka.

 

Det första som händer när man blir inlagd är att skötarna kollar igenom ens tillhörigheter. De tog ifrån mig min tändare, skarpa föremål, tabletter och sladdar. Jag fick ett rum som jag delade med en annan kvinna, rummet luktade handsprit och cigarettfimp. Efter bara några minuter fick jag prata med en skötare som ställde frågor om mitt nuvarande mående och lite om min bakgrund. Jag grät under hela det samtalet, pappa satt bredvid och höll om mig. Jag var rädd, jag visste inte vart jag hade hamnat, jag visste inte hur det skulle bli, jag var livrädd för att lämnas ensam och ännu mer rädd för att träffa patienterna.

 

Efter samtalet med skötaren togs det blodprov, de kollade min längd och vikt. Blodproven behövdes för att se hur mina näringsvärden såg ut. När jag blev inlagd vägde jag 38 kg och var 170 cm lång. Jag var undernärd och apatisk.

 

Under de första dagarna var pappa med mig under hela besökstiden, vilket är från tidig morgon till tidig kväll. Han lämnade kläder och mina skönhetsartiklar. Han köpte t.om. en ny madrass eftersom den jag hade fått på sjukhuset inte var till min belåtenhet. Jag hade svårt att göra någonting eftersom jag var i en egentlig depression men efter ett tag kunde skötarna nå fram till mig och jag börade måla.

 

På avdelningen finns det ett kreativt rum, en gemensam matsal, ett vardagsrum, ett aktivitetsrum och rum för patienterna. Jag tillbringade mycket tid i det kreativa rummet där jag fick måla, spela gitarr och skriva låtar. Då och då samlade en skötare ihop patienterna för en gemensam promenad, jag kunde följa med efter en månad ungefär, den första månaden hade jag svårt att gå på mina egna ben p.g.a. min sjukdom.

 

Jag nämnde att jag var rädd för att träffa patienterna, jag hade ju ingen aning om vilka människor som kommer till psykiatrisk vård och ännu värre fördomar om hur de är. Jag blev minst sagt förvånad över den förståelse, ödmjukhet och vänskap som florerade. De här människorna var precis som mig, nästan alla hade helt enkelt gått in i väggen och behövde lugn och ro. Jag träffade en av mina bästa vänner när jag var inlagd och vår vänskap är få förunnat.

"Vissa väntar på att dö, jag väntar på att leva"

Snabb fakta om mig

  • Född - 1994
  • Bor i Aspudden
  • Uppväxt i Orminge, Nacka, Stockholm
  • Familj - Pappa Jerry, mamma Adrienne och bror Max
  • Utbildning - Stockholms Universitet, 2 år, Digitala Medier. ASTAR, vuxenutbildning, bageri & konditori. .
  • Egenföretagare sedan januari 2014
  • Specialintressen - liberal feminism, musik och bakning

 

Jag började jobba på min gamla gymnasieskola som vikarie för administratören hösten 2014. Jag har alltid haft bra kontakt med min f.d. psykologilärare och hon undrade helt enkelt om jag var intresserad att hålla en föreläsning om mina egna erfarenheter om depression. Jag var osäker på om jag hade någonting att säga men det visade sig att jag bubblade av information och erfarenheter. Jag fick mycket bra respons och fortsatte att föreläsa för eleverna på skolan. Jag hörde mig för om föreläsningen kunde vara intressant för andra och svaret blev ja! Så jag startade eget företag och började resa runt till olika gymnasieskolor för att berätta om mina upplevelser.

 

Jag har svårt för att skämmas, älskar att stå i centrum och lätt att för tala framför människor så att bli en talare passade mig perfekt. Jag kan nog tacka min pappa för insikten om att ingenting är pinsamt, inte ens mitt mörkaste djup.

 

Så med mina föreläsningar sprider jag kunskap om psykisk ohälsa och förhoppningsvis hjälper unga med att förstå sig själva och andra bättre.